torsdag 3 augusti 2017

Våldtagen av rättvisan



Det var inte så här det skulle sluta, tänkte Maja säkert för hundrade gången. Hon stod ute på det röda passagerarfartygets promenaddäck. Den stora båten, som skulle ta henne från Finland till Sverige, stävade sakta men målmedvetet västerut från Åbo genom världens vackraste skärgård. Den finlandssvenska skärgården. Maja kunde inte förmå sig att njuta av den bedårande utsikten, där en sjunkande solskiva glimtade fram mellan kobbar och skär. Majas tankar var fortfarande kvar i den rättsprocess, som hade sparkat ut henne från sitt hemland.
Majas puls steg varje gång hon mindes, hur lätt hon hade låtit sig luras in i Juhas lägenhet. Den österbottniska hjälpsamheten tog ett abrupt slut, då hon knuffades ut i trappuppgången, efter att de tre unga finsktalande männen hade våldtagit henne i tur och ordning. I bara trosorna och med silvertejpen fortfarande kvar över munnen hade hon stått där som en robot och plockat med sig byxorna, jackan, skorna och väskan, som de slängde ut efter henne. Hon hade snabbt rivit bort tejpbiten från munnen, men ändå inte fått ur sig ens ett ynkligt litet skrik. Alla ljud hade torkat fast i henne. Då var hon glad att ingen såg hennes förnedring, men senare fick hon ju bittert inse vad avsaknaden av vittnen betydde.
Som i en dimma hade hon tagit sig in i sin lägenhet. I sitt undermedvetna insåg hon att hon borde göra en brottsanmälan, men hon hade ingen aning om hur hon skulle gå tillväga. Hon hade lagt sig på sängen i fosterställning och först efter flera timmars obeslutsamhet hade hon sökt och hittat sin mobiltelefon och slagit 112. Det enda hon fick ur sig var att hon hade blivit våldtagen. Våldtagen tre gånger av tre olika män. Hon som var från svenska Österbotten kom ju inte ihåg vad våldtäkt hette på finska. Sånt lärde man sig inte i skolan, men hon hade haft en fantastisk tur och fått tala med en svenskspråkig, både på nödcentralen och senare hos polisen. Men sedan var det slut med hennes tur.
Polisutredningen ledde till åtal. Juha och hans kompisar häktades, trots att de inte erkände våldtäkten. Rättegången i tingsrätten närmade sig och Maja fick ett rättegångsbiträde som det snart visade sig inte kunde tala svenska i praktiken trots sitt språkintyg. Hon försökte protestera, men fick kalla handen. Det fanns inga andra alternativ. Dessutom beslöts det att rättegången hålls på finska med motiveringen att de åtalade inte kunde svenska. Det var ju viktigt med tanke på rättsskyddet att killarna gavs en möjlighet att försvara sig. Ja, och sedan blev det så, att ingen av Vandas två svenskspråkiga nämndemän fick vara med, eftersom de redan suttit sina tingsdagar det året.
Maja hade ingen chans att få domaren och de finskspråkiga nämndemännen övertygade om att hon var offer för en våldtäkt. Hon försökte berätta och förklara både på svenska och på stapplande finska, men hon lyckades inte få fram sitt budskap och bli trodd. Rättegångsbiträdets insats var halvhjärtad. Han hade tydligen någon dold aversion mot finlandssvenskar. Juha och hans kompisar höll hela tiden fast vid att hon frivilligt kommit in i lägenheten för att hon ville ha gruppsex med dem. Att hon berättat åt Juha att hon gillade gruppsex, då de var på krogen och drack öl tillsammans. Och de ställde naturligtvis gärna upp för att tillfredsställa hennes lustar och behov.
Tingsrättens domare och nämndemän hade trott på våldtäktsmännens berättelser och frikände dem. Enligt domslutet fanns det inga bevis som talade för att en gruppvåldtäkt ägt rum. Trots att polisen funnit limrester av silvertejpen runt hennes mun. Maja hade känt sig som om hon som blivit dömt till livstids fängelse, då Juha och hans kompisar med flinande ansikten passerade henne på väg ut till friheten. Det var då hon fattade beslutet. Hon måste bort från det förbannade finskspråkiga fängelset Finland.


onsdag 14 juni 2017

Gruppvåldtäkt på finska



Dickursby station med dess folkvimmel hade blivit en del av deras vardagsrutiner. Juha, Petri och Timo var tre unga arbetslösa finska män som en stund på eftermiddagen roade sig med att iaktta och kommentera stressade människor, som återvände med tåg från jobbet eller studierna. Särskilt de unga kvinnornas yttre företräden avhandlades i fräcka kommentarer. De sysslolösa männen försökte överträffa varandra i oförskämdheter.
Plötsligt pekade Juha på en ung, korthårig kvinna, som just kom uppför rulltrappan. Han ropade åt de andra i gänget:
”Titta, där kommer hon, dendär finlandssvenska, fisförnäma horan, som jag berättade om. Maja, hon som bor i samma höghus som jag, men ändå tycker att hon är så mycket finare än jag, fast hon inte kan tala finska ordentligt. Min öl dög nog åt dendär slynan på krogen, men inte ville hon komma in till mej efteråt. Fast jag lockade med öl och språkövningar och andra övningar. Hon förstod nog inte vad hon gick miste om. Skyllde på att hon måste studera. Jag såg nog att hon gick ut ur huset en halv timme senare.”
Petri följde den utpekade kvinnan med nedlåtande blick, då hon med snabba steg och blicken framåtriktad gick förbi dem mot utgången. Han spottade efter henne:
”Dom där fräcka finlandsvenska hororna borde våldtas och sedan sparkas ut i havet. Sedan kan dom ju simma över till Sverige, om dom orkar. Vi borde ge henne en omgång, så att hon lär sej behandla finska karlar med respekt.”
Timos ögon följde den gungade stjärten. Hans blick bet sig fast på skinkorna som en magnet på kylskåpsdörren.
”Ska vi följa efter henne och ge henne en lektion som hon sent ska glömma?” föreslog han och förde demonstrativt högra handen till skrevet. ”Lite mera tvångsfinska skadar inte!”
I samlad tropp följde de efter den unga kvinnan, som inte anade vilken förnedring och misshandel som väntade henne senare på eftermiddagen. De såg henne gå in i matbutiken. De skyndade vidare i riktning mot Juhas lägenhet.
Under den raska promenaden bort från stationen bestämde de att Juha skulle bli kvar ute på gården och vänta på Maja, medan de andra gick upp till lägenheten. De hade snabbt kommit fram till att det inte lönade sig att lurpassa på henne på hemvägen. Det fanns ingen tillräckligt stor skogsdunge att släpa in henne i, där de skulle få vara ostörda den tid de behövde för att i tur och ordning sätta på henne. Dessutom var det mycket folk i rörelse denhär tiden på dagen och alla höll sig inte till gångbanorna eller promenadstigarna. Valet föll på Juhas lilla lägenhet i tredje våningen.
Juha höll sig nära ytterdörren, medan han tittade i riktning mot gatan, därifrån hon borde dyka upp. Det måste se ut som om deras möte var en slump. Där kom hon. Äntligen! Nu var det för sent att ångra sig. Han kände kompisarnas blickar bombardera honom från fönstret, där de säkert överträffande varandra med idéer om vad de skulle göra med Maja så fort Juha hade fått henne innanför dörren.
”Hej Maja!” sade han och strök med ett ansträngt leende håret bakåt med handen. ”Trevligt att se dej. Hur står det till?”
”Hej!” svarade hon.
”Maja, jag vill inte störa dej, men nu är det så att jag behöver hjälp, så får jag be dej om en liten, liten tjänst?” fortsatte han.
”Vad då?” undrade hon.
”Jag har en bruksanvisning som bara är på svenska. Jag har tydligen fått en förpackning med fel språk. Kan du hjälpa mej med översättningen? En väldigt kort text. Det tar bara några minuter. Helst genast, så behöver jag inte gå till butiken efter en ny. Snälla du!”
Maja funderade en stund, tänkte att hon borde visa sig lite tillmötesgående. De var ju ändå nästan grannar. Senast hade hon ju avvisat honom onödigt bryskt efter att han bjudit ut henne på öl på krogen.
”OK”, svarade hon. ”Jag ska hjälpa dej. Ska vi vänta på hissen, eller tar vi trappan?”

Vad hände i Juhas lägenhet?

Berättelsen fortsätter i höst.........i tingsrätten........på finska.


tisdag 9 maj 2017

Jakten på det borttappade finska ordet



Ester, 89 år, vaknade av att det värkte i högra höften. Hon förde långsamt handen mot höften och kände efter med sina styva fingrar. Smärtan tilltog vid beröringen. Det var ömt över ett stort område. Det var inte första gången höften värkte, men nu kändes det extra svårt. Hon kved till och försökte röra på sej så att hon skulle ligga på vänstra sidan. Kanske skulle smärtan lätta så mycket att hon somnade om. Svängningen lyckades inte på första försöket. Ibland lyckades hon inte alls ändra ställning i sängen. Allt var strokens fel. Hon vred försiktigt på huvudet så att hon såg siffrorna på väckarklockan. 03:55 lyste det ilsket grönt emot henne. Sedan tog hon sats igen för att få den gamla kroppen att ändra ställning. Med en suck sjönk hon tillbaka på rygg. Hennes muskler vägrade att lyda. I natt var de helt värdelösa. Nu var det bara att vänta tills hemvårdaren dök upp klockan sex och hjälpte henne ur sängen.

Ester tänkte att hon måste komma ihåg att berätta om den sjuka höften så att hon åtminstone fick värkmedicin. Hemvårdarna var finskspråkiga, trots att hon hade blivit lovad vård på svenska av Helsingfors stad. Det var mycket osannolikt att en svenskspråkig hemvårdare skulle dyka upp på morgonen, så därför måste hon vara beredd att berätta om sina plågor på finska. Annars förstod de inte. Och absolut inte om det var en estniska som dök upp. Ester funderade. Vad heter höft på finska? Hon kom inte på det. Hon tappade ofta bort finska ord nu som pensionär efter att ha drabbats av en stroke. Det hjälpte inte att hon hade jobbat på finska hela sitt yrkesliv. Orden stod inte längre uppradade som tennsoldater färdiga att tas i bruk, då de behövdes som förr i världen.

Ester funderade att om hon började nerifrån med foten som är ”jalka”, så skulle den finska höften automatiskt dyka upp. Hon fortsatte med ”polvi” (knä) och sedan med benet. Men är det inte också ”jalka”, kom hon på. Hur ska jag då förklara åt hemvårdaren, om felet är i foten eller benet, tänkte hon skräckslaget. Men denhär gången var det höften som krånglade och den hade inte ännu hört av sej och berättat vad den heter på finska. Hon fick låta tankarna löpa och fundera vidare. Kanske skulle det finska ordet dyka upp i misstag, vid sidan om annat funderande. Ibland lyckades det. Oftast inte. Hon skämdes fortfarande, då hon kom i håg hur hon försökte berätta att det kliade så hemskt i stjärten, att hon behövde bli insmord i ändtarmsöppningen. Hon hade nog kommit på att stjärt är ”peppu” men inte vad klia eller ändtarm är på finska. Den gången lyckades det med teckenspråk och ordet salva.

Ester suckade och slöt ögonen. Hon försökte få tankarna bort från värken som pulserade på i höften. Hon funderade än hit än dit. Ibland var hon på arbetet. Ibland i den finlandssvenska barndomens varma somrar med alla dess ljud och dofter. Hörseln hade hon fortfarande kvar. Hon hörde grannen röra sig på andra sidan av väggen. Han var säkert på väg till toaletten. Han klarade i alla fall av att stiga upp utan hjälp. Efter en stund hörde hon att toaletten spolades. Pappret som sköljdes ner ledde hennes tankar till grundlagen som regeringen hade skitit i. Hon såg framför sej en skol-wc med många toaletter i rad. Dörrarna var öppna och på varje wc-stol satt herrar i olika åldrar och skrynklade grundlagen, så att papperet skulle bli tillräckligt mjukt för att torka sig i stjärten med. Hon kunde inte annat än att le åt sin fantasi. Hon började skratta, fast munnens muskler inte riktigt hängde med. Det såg så lustigt ut, då de som på befallning reste sig och putsade sig därbak, kastade bort pappersbiten och spolade. Vattenbruset strömmade in i hennes trötta hjärna och sövde henne.

Ester ryckte till då det ringde på ytterdörren. Hemvårdaren skulle just låsa upp och komma in. Ester hade inte ännu kommit på vad höft är på finska.